Min novell till Brev '09

Har du fått en del ur en novell? Här finns hela.

"Jag sitter på tåget mellan Stockholm och Malmö. Denna gången fick jag plats vid fönstret, och då menar jag inte ett sånt där halvt fönster där man måste vrida nacken 45grader åt höger för att kunna se ut, utan ett stort fönster. Jag sover en stund. 05.57 stod jag på Stockholm central, en halvtimme innan avgång. Jag gillar att vara i god tid. Jag vill kalla det att vara resenervös. Bussnervös kan man ju också vara. Den som trycker på knappen så fort man passerat stationen innan den man ska gå av på. Den som när knappen inte funkar får dold panik men som alla andra ändå märker. Den som reser sig långt i förväg för att försäkra sig om att komma av på rätt hållplats. Och slippa ropa till busschauffören att han måste stanna för här ska jag gå av.
En sån är inte jag. Jag är bara resenervös.

Det är någon rolig person som hälsar oss välkomna i högtalaren när vi lämnar Stockholm. Han beskriver resmålet som något helt underbart och vädret är också fantastiskt tycker han. Det är en härlig morgon och killen i högtalaren gillar även att dra ut på konsonanterna, speciellt r:en. Han bryter på något språk och skrattar till ibland. Jag ler stort och ser mig omkring för att leta efter andras reaktioner. Någon småler, en annan skrattar. En visar inga tecken alls på nöje eller tillfällig lycka. Men jag är säker på att han skrattar inombords och att killen i högtalaren har gjort även hans dag lite härligare.

I tunnlarna en bit söder om Stockholm slår det lock för öronen. Jag är som ett barn och vill nästan gråta för det är obehagligt. Jag sväljer några gånger men det hjälper inte. Undrar vad alla andra tycker om det där, tycker alla att det är lika jobbigt? Jag ser mig omkring i tågvagnen men det syns inget. Alla har ansikten av sten.
Att åka mellan Stockholm och Malmö är fint. Det blir en känslomässig resa för mig varje gång. Med familj och en trygg uppväxt i Skåne kan jag inte låta bli att vilja åka dit, tillbaka. Tillbaka från den stad som kallade på mig och mina drömmar. Stockholm finns numera i mitt hjärta och mitt hjärta finns i Stockholm. Och jag måste vara där mitt hjärta är, annars dör jag.

På sätet bredvid mig sitter en tjej. Jag vet inte riktigt hur hon ser ut för på tåget får man bara kika på varandra i smyg och det skulle verka märkligt om jag vände mig helt åt hennes håll. Våra blickar skulle kanske mötas och en situation skulle uppstå. Obehag, nervositet och lite rädsla. Det sitter en annan tjej mittemot mig. Hon har solglasögon och gömmer ansiktet bakom sin jacka. Jag antar att hon vill sova och det vill ju jag med. Men samtidigt vill jag inte missa något.

Att åka tåg betyder att vara på väg till något eller ifrån något. Förväntan eller samlade intryck. Kanske nervositet eller besvikelse. Att åka tåg är att göra en resa, om det så bara är mellan Stockholm och Malmö. Jag är i samma land men förflyttar mig fyra timma söderut.
Ibland kan jag bli förundrad över hur många olika platser jag möter under en dag. Från den vackra huvudstaden till ett hus några mil utanför Malmö. Jag förflyttar mig snabbt och jag kan hinna med mer i eftermiddag. Jag kan åka vart jag vill men får kanske inte plats med allt just idag. Idag har jag i alla fall både sl- och skånekort och då finns inga begränsningar. Jag är på väg.

Utanför tågfönstret ser jag hus. Det går fort och jag skulle vilja stanna längre vid varje hem eller det som någon gång varit ett hem. Det bor någon i alla hus. Nu eller kanske någon gång för längesedan. Men det bor någon i varje hus. Och husen är vackra. De vackra husen ligger ofta invid järnvägen och jag blir alltid lite störd när jag tänker på det. Ett fint hus men ett otrevligt buller när x2000 dundrar förbi allt för många gånger under en dag. Där vill man ju inte bo. Men jag vill bo i huset.
Jag fortsätter att drömma där jag sitter med benen i samma ställning som för en timme sedan. Jag borde kanske gå upp på toaletten eller till bistrovagnen för att sträcka på benen. Man måste ju ha en ursäkt. Annars skulle väl folk undra. Jag kan ju inte börja dansa trots att det är det enda jag vill just nu. Men tjejen bredvid mig sover nu och jag vill inte väcka henne, en blandning av respekt och rädsla. Alla är rädda när de åker tåg. Rädda för att synas, rädda för att höras. Rädda för att snarka trots att man helst av allt vill sova. Rädda för att det ska höras när man är på toaletten eller att den bredvid ska börja prata med en. Man har ju inte valt sina medpassagerare när man reser själv. Då ska man väl inte behöva prata med dem heller. Men ibland är det just det jag vill göra och då gör jag det. Jag utstrålar med hela min kropp att det är dags att öppna munnen och socialisera och det brukar smitta. Jag har haft många fina samtal på tåg mellan Stockholm och Malmö.

En gång satt jag bredvid en man. Vi reste ganska sent på kvällen och var båda på väg från huvudstaden till Skåne. Han var yrkesmilitär och höll till på revinge. Jag var på väg hem till den by där jag är uppväxt. Vi hade mycket att berätta för varandra och han lärde mig detaljer om Sverige jag inte visste om. Det var något om treriksröset som jag inte kommer ihåg. Men jag lyssnade då och mindes det i säkert en vecka. ”Det man lärt sig kan ingen ta ifrån en” har min mormor sagt. Men det andra har lärt en försvinner uppenbarligen. Efter en vecka eller så. Vi pratade under hela resan, med varandra eller kanske till varandra. Om oss själva men aldrig om varandra. För vi kände inte varandra. Men vi pratade ändå.

Jag reser mig för att gå på toaletten. Det är en extra liten toalett på detta tåget och det finns inget vatten i kranen. Jag torkar av toalettsitsen med tvål. Sedan händerna. Bara tvål, inget vatten. Det doftar gott men känns inte fräscht och jag tänker på alla som varit där och inte tvättat händerna. Tanker blir kvar på toaletten när jag låser upp och går tillbaka till min plats. Det finns inget jag kan göra åt det ändå.
Tjejen mittemot pratar i telefon och jag måste lyssna. Jag undrar vem hon pratar med och försöker lista ut det under samtalet. Jag tar upp min egen telefon och ringer till mamma. Jag kommer snart hem och hon längtar. Det gör säkert jag också men vill inte riktigt känna efter. Känslor kan vara farliga och jag är redan fylld av känslan av att resa. Komma till en ny plats och lämna en annan bakom mig. Utanför ser jag Norrköping passera och här ska jag sitta en stund till.

Jag behöver inte anstränga mig för att hålla känslan kvar. Jag är helt öppen och låter allting komma till mig. När jag åker tåg vill jag skriva. Jag skriver i huvudet och inbillar mig att alla formuleringar kommer att stanna kvar i något centra i huvudet, kanske i minnet, och att jag kan plocka fram dem om några dagar. Samtidigt vet jag att det inte fungerar så. Jag glömmer. Men just nu kan jag skriva en hel roman. På fyra timmar mellan två svenska städer hinner jag skriva, göra omslaget och få min bok publicerad. Och hela världen hinner läsa mina rader.

Jag öppnar min Sandwich från Pressbyrån, det är skagenröra och jag vet att det är majonnäs i och jag vet att jag kommer få ont i magen. Men det gör inget för det är gott och jag ska ju sitta på detta tåget ett tag till. Det hinner nog gå över. Min latte är halvt uppdrucken och består mest av mjölk för det var något fel på kaffemaskinen på Pressbyrån. Men inte heller det gör någonting för det är gott ändå. Jag mumsar och tänker på att det är jobbigt när folk äter på tåget. Plockar upp sin medhavda macka med ost och skinka, kanske salami och brie om det ska lyxas till, och häller upp kaffe i det lilla termoslocket. Och smaskar och slafsar. Jag är en sån. Men idag har jag unnat mig en köpt macka och en köpt kaffe. Det är gott det.

Jag tar av mig skorna och sätter mig på ett annat, ganska obekvämt sätt. I ett tågsäte kan man inte sitta bekvämt och de två sista timmarna prövar jag ca 15 olika ställningar. Ingen är bra i mer än 10 minuter men vissa får ändå en extra chans. En del går bort direkt. Ungefär som med människorna man träffar på tåget. Efter 10 minuter vill man hellre läsa men pratar en stund till för att vara trevlig. Ibland träffar man människor som skulle kunna funka i flera timmar men det går liksom inte att hålla igång ett samtal med en främling speciellt länge. Jag får för mig att det krävs en brytning av något slag, en förändring av situationen som gör att man kan ta sig vidare i processen att lära känna varandra. Men på tåget händer inte det och vi går miste om många bekantskaper. Kanske till och med vänskaper.

Tänk att det ska till något läskigt eller konstigt för att vi ska börja prata med varandra på bussen eller tåget. En hastig inbromsning kan få vem som helst att känna pratbehov. Man talar om vad som egentligen hände och spekulerar vilt kring det nyss inträffade. Ofta, på mina resor mellan Stockholm och Malmö, sitter jag och funderar över vem jag skulle kramat ifall tåget började skena och ens sista stund var kommen eller i alla fall på väg mot en. Jag brukar då se mig omkring efter bästa lämpliga och tänka mig in i hur jag skulle ha agerat ifall detta hemska skulle inträffa. Hur jag skulle kasta mig i famnen på denna person och säga att jag vet att du har fru eller man eller vad som helst men vi måste bara hålla om varandra i denna dödens minut. Tänk att någon som nyss varit en främling så plötsligt kan bli din närmsta vän.

Jag läser några kapitel i min bok. På tåget har jag oftast tid att läsa, ibland plöjer jag igenom en halv bok på några timmar. För det finns ingen flyktväg. Det finns nästan inget annat att göra. Då läser jag och jag lever i min bok. Pocketboken är en fin uppfinning. Tänk om man skulle ha med sig en sån där tjock med pärmar, vad tungt det skulle vara. Hur gjorde man förr egentligen? Man var kanske starkare då. Både i musklerna och i hjärnan. Kanske också i hjärtat. Det var nog ändå bättre förr.

Att resa får en att sväva iväg. Tåget går så fort att det känns som du flyger och tankarna följer liksom med. Mellan Stockholm och Malmö är det fint väder och min flygtur blir fantastisk. Jag sitter där på min plats nummer 44 och svävar och hoppas att alla andra också gör det. Vilken energi som skulle uppstått. Det är kanske just den energin man känner när den där känslan kommer. Känslan av att resa. Vi reser ensamma men ändå tillsammans. Alla vi på detta tåget reser tillsammans. Mot samma håll med olika resmål som dyker upp på vägen. Vagnen blir kanske glesare och glesare eller så får du en ny resekamrat vid din sida i Linköpning. Vi reser alla tillsammans.  

Något jag oftast undviker på x2000 är att gå till bistrovagnen, trots att det ibland blir nödvändigt för att ha en anledning att resa på sig. Det gungar och skakar och aldrig någonsin blir jag väl så illamående så snabbt. Allting blir dessutom mycket svårare. Bara att ta kaffe kan kännas jobbigt och när man ska betala kan man inte hålla sig i något och hela världen snurrar. När man väl sitter brukar jag kika på dem som går förbi, på väg från bistron, med de där små kartongerna med 2 kaffe och bulle i. De balanserar och gör sitt bästa men trots det tappar de alltid balansen vid något tillfälle och skäms över att de råkat stöta vid någon sittande. Det är hemskt synd om dem. Att man ska behöva stå ut med denna obehagliga promenad bara för två kaffe med bulle.

Vi närmar oss Mjölby och jag tänker på hur goda smörgåsar de har på det där stället man ser från tågperrongen. Någon gång bytte jag tåg i just Mjölby och gick dit för att köpa något gott. Det är det enda minne jag har från Mjölby och det är ett bra minne. När jag åker tåg samlar jag på saker, gärna små minnen. De är roliga att ha och plocka fram ibland, ungefär som ett partytrick fast mest för ens egen skull. Ett minne kan få mig exalterad och uppspelt, glad och fylld av de känslor som vilade i luften just då. Ett minne kan också ge en känsla av obehag eller sorg. Men de dåliga minnena är också minnen och jag tror att de flesta är bra att ha. Och kanske plocka fram ibland. Så man kommer ihåg att man lever. Vi lämnar Mjölby och fortsätter mot nya, gamla och nygamla minnen.

Klockan på tåget går långsamt om man tittar på den ofta. Tittar man sällan går den fort och tittar man inte alls under resan existerar tiden inte. Idag tittar jag inte alls för idag vill jag ignorera tiden. Jag vill bara sitta här, mellan Stockholm och Malmö, och vara närvarande. Det är något av en övningssak att låta bli att titta på klockan men jag har lärt mig.
Eckhart Tolle har skrivit att allt man gör ska man göra med glädje, entusiasm eller accepterande. Annars ska man låta bli att göra det. Jag brukar fundera över min inställning till den handling jag utför, speciellt när jag märker att jag inte är tillfredställd med det jag gör. Att försöka vända det till accepterande gör saken lite bättre. Viss irritation släpper. Men att vända något jobbigt till en glädjens eller till och med entusiasmens handling är häftigt. Och det kan fungera. Att se glädje i det man gör för stunden ger lycka.

Jag ser röda stugor utanför fönstret. Alla ser likadana ut, speciellt när tåget går fort. Jag ser djur och skog. Jag ser natur. Sverige är ett vackert land. Till och med det fulaste av allt fult är vackert när jag susar förbi, på väg till landets sydligaste landskap. Vi passerar Alvesta och nu måste jag vara drygt 3 timmar från huvudstaden. Resan har gått fort eftersom jag inte tittat på klockan och jag vet därför inte heller riktigt hur långt eller länge jag faktiskt åkt. Avstånd är obetydliga men kan ändå vara så påtagliga. Man kan inte pendla sammanlagt åtta timmar per dag mellan Stockholm och Malmö. För det är för långt. Men hjärtat ser inga avstånd och skulle helst vilja vara överallt samtidigt. Hjärtat är en härlig typ som verkar ha klart för sig. Kanske inte praktiskt men i alla fall känslomässigt.

Nu är det konduktören som talar. Han påstår att vi närmar oss Malmö och jag förvånas över det faktum att jag rest hit. Jag har varit som i en annan värld och har liksom glömt bort vad syftet egentligen var och varför jag befinner mig just här. Under tiden som jag plockar ihop mina saker och lite skräp börjar verkligheten komma tillbaka och jag minns att jag är hemma för att hälsa på mina föräldrar och kanske träffa några vänner. Jag tänker på att Stockholm kan vänta några dagar och att det borde klara sig utan mig. Skåne väntar utanför och på perrongen står de som ska möta. De som ska möta någon de kanske inte sett på länge. Kanske en familjemedlem eller vän. Kanske en hjärtevän. Alla väntar med kärlek och alla vi som nu kliver av tåget har samlat hela vägen. Och vi har hur mycket som helst att ge. Det tror i alla fall jag."